Flytande tvål – råvaror, tillverkning och vad som styr resultatet

Dela denna artikel:

Flytande tvål tillverkas genom att oljor omvandlas till en tjock tvålpasta, som sedan löses upp i vatten. Du väljer oljor efter hur tvålen ska rengöra och löddra, och anpassar spädningen efter flaskan den ska användas i. Tillverkningen kan göras med fortsatt uppvärmning eller med en viloperiod efter blandningen. För att få ett jämnt resultat behöver du förstå vad som händer i varje steg: när oljorna har blandats med luten, när tvålen har bildats och när pastan är färdigspädd.

Vad händer när oljor blir flytande tvål?

För att tillverka flytande tvål från oljor används vanligen kaliumhydroxid, KOH. Det är den råvara som får oljorna att omvandlas till tvål. KOH löses först i vatten; den blandningen kallas lutlösning, ofta förkortat lut. När lutlösningen sedan blandas med oljorna börjar förtvålningen, den kemiska reaktion där oljornas fett omvandlas till tvålämnen och glycerin, ett vattenlösligt ämne som binder fukt.

Oljorna är alltså byggmaterial till tvålen. KOH förbrukas i reaktionen, medan vattnet gör det möjligt att lösa upp och fördela lutråvaran. Den tvål som bildas med KOH kallas kaliumtvål. Den går att lösa upp i vatten till en hällbar vätska, vilket är egenskapen vi använder när vi gör flytande tvål. Glycerinet som bildas stannar också kvar i blandningen.

Tillverkningen börjar med mindre vatten än vad som behövs i den färdiga flaskan. När allt mer tvål bildas tjocknar därför blandningen till en seg massa: tvålpasta. I pastan finns mycket tvål i förhållande till vätska. När den är färdig tillför du mer vatten och låter den lösas upp tills tvålen går att dosera. Den senare delen kallas spädning.

Den här uppdelningen gör det möjligt att arbeta i omgångar. Du kan tillverka pastan först och späda en del av den senare, eller dela den mellan flera flaskor med olika doft. Vid spädningen arbetar du vidare med tvål som redan har bildats. Du behöver därför ingen ny lut för att lösa upp pastan.

Vilka oljor passar till flytande tvål?

Valet av vegetabiliska oljor avgör bland annat hur lätt tvålen löddrar, hur länge bubblorna håller och hur mycket fett den för bort vid tvätt. Det är de egenskaperna du kombinerar när du väljer ett recept. En handtvål för återkommande tvätt och en mer avfettande rengöring kan därför behöva olika oljeblandningar.

Olivolja, kokosolja och ricinolja bidrar på olika sätt

Olivolja används ofta som en stor del av oljeblandningen när man vill ha en mindre avfettande tvål. Den ger ett tätt, finbubbligt och ganska återhållsamt lödder. Tvålen rengör även när skummet inte är stort och luftigt, men den som uppskattar snabb bubbelbildning brukar kombinera olivoljan med en olja som bidrar med det.

Kokosolja ger rikligare lödder med större bubblor och mer avfettande rengöring. En mindre andel kan hjälpa en olivoljerik tvål att löddra lättare. Ökar du kokosoljans andel ändrar du samtidigt rengöringen, inte bara skummet. För en handtvål som används ofta är balansen mellan de två egenskaperna därför mer användbar att tänka på än största möjliga mängd bubblor.

Ricinolja kompletterar blandningen genom att hjälpa löddret att hålla ihop och dröja kvar. Den används vanligen som en mindre del tillsammans med andra oljor. Kombinationen ger olika råvaror tydliga uppgifter: olivolja som mindre avfettande bas, kokosolja för lättare bubbelbildning och ricinolja för ett mer beständigt lödder.

Skillnaderna kommer från oljornas fettsyror, de delar av fettet som blir till tvålämnen under förtvålningen. Oljor innehåller olika blandningar av fettsyror och ger därför olika slags tvål. Det är egenskaperna efter den omvandlingen som är viktiga här. En olja som känns fyllig på huden behöver exempelvis inte ge en tjock flytande tvål.

Vad innebär överfettning i en flytande tvål?

När ett recept innehåller något mindre lut än vad som skulle behövas för att omvandla allt fett lämnas en del fett kvar. Det kallas överfettning. I en tvålkalkylator kan samma arbetssätt beskrivas som lutunderskott: lutmängden minskas i förhållande till den beräknade mängd som skulle förtvåla samtliga oljor.

För flytande tvål används vanligen en låg överfettning. Fett som blir kvar behöver hållas fördelat i den utspädda tvålen; en större mängd kan göra den grumlig eller ge ett separat oljeskikt. Det är därför enklare att forma rengöringens egenskaper genom oljeblandningen än genom att hälla extra olja i en färdig handtvål. Den extra oljan blir inte automatiskt en jämnt blandad, vårdande tillsats.

Varmprocess, vila och glycerin – hur skiljer sig metoderna?

Metodvalet handlar framför allt om hur reaktionen får fortsätta efter att oljor och lut har blandats. Du kan hålla blandningen varm eller låta den arbeta vidare under en viloperiod. Glycerin är ett separat val som påverkar hur blandningen beter sig under tillverkningen. Därför kan ett recept använda både glycerin och fortsatt uppvärmning.

Varmprocess: blandningen hålls varm medan tvålen bildas

Vid varmprocess tillför du värme även efter den första blandningen. Oljor och lut arbetas samman och får sedan fortsätta reagera i ett uppvärmt kärl. Värmen ökar reaktionshastigheten. Du växlar mellan att röra igenom massan och att låta den stå under uppsikt, medan den gradvis blir till tvålpasta.

Uppvärmningen kan exempelvis ske i ett vattenbad: kärlet med tvålen står då i ett större kärl med varmt vatten. Vattnet runt om fördelar värmen och minskar den direkta kontakten med en het kokplatta. En annan möjlighet är en värmekälla med reglerbar låg värme. I båda fallen följer du temperaturen i själva tvålmassan med en termometer; spisens inställning säger inte vilken temperatur massan har.

Metoden passar när du vill följa utvecklingen under samma arbetspass. Planera för flera timmar från uppvägning till färdigspädd tvål, där omrörning och kontroller varvas med väntan. Hur snabbt pastan bildas beror bland annat på oljor, vattenmängd och temperatur. Spädningen har dessutom sin egen väntetid och kan fortsätta efter att förtvålningen är avslutad.

Vila efter blandningen: mer väntetid, mindre arbete vid värmen

Det går också att blanda oljor och lut ordentligt och sedan låta reaktionen fortsätta utan ytterligare uppvärmning. Det brukar kallas kallprocess eller kallrörd metod. Ordet beskriver att du inte fortsätter värma under förtvålningen. Ingredienserna kan ändå vara varma när de blandas, och reaktionen avger också värme.

I en sådan arbetsgång ligger handarbetet i början: du väger, löser upp luten och mixar tills blandningen håller ihop och har nått det stadium som metoden bygger på. Därefter täcks kärlet och massan får vila. Under vilan fortsätter oljor och lut att reagera, samtidigt som konsistensen förändras. Vissa glycerinrecept bygger exempelvis på att blandningen får stå till nästa dag.

Det här passar när du hellre delar upp arbetet mellan två tillfällen än har uppsikt över ett varmt kärl under längre tid. Viloperioden behöver vara utprovad för receptet. Om du tar ett recept avsett för fortsatt uppvärmning och bara stänger av värmen har du samtidigt ändrat förutsättningarna för hur snabbt tvålen blir färdig.

Glycerinmetoden: en tillsats som underlättar arbetet med pastan

Glycerin är en trögflytande, vattenlöslig och fuktbindande råvara. Vid glycerinmetoden ingår extra glycerin redan när tvålpastan tillverkas. Det hjälper den tvål som bildas att lösa sig i blandningens vätska och kan göra att smeten tjocknar snabbare och blir lättare att arbeta samman.

Glycerin bildas även av själva förtvålningen. Skillnaden med tillsatsen är att det finns på plats från början och kan underlätta arbetet innan reaktionen har hunnit bilda särskilt mycket eget glycerin. Både tillsatt och nybildat glycerin följer sedan med till den utspädda tvålen.

I recept som kombinerar vatten och glycerin används vattnet först för att lösa KOH. Därefter tillsätts glycerinet enligt arbetsgången. Vattenmängden måste alltså fortfarande räcka för upplösningen av lutråvaran. Glycerinets andel och den fortsatta bearbetningen hör ihop: ett recept där massan snabbt tjocknar och sedan vilar bygger på en annan arbetsgång än ett recept där du värmer och rör under längre tid.

Förbered råvaror och utrustning innan du börjar

Ett fungerande tvålrecept anger både ingrediensernas vikter och hur de ska användas. Beräkningen bestämmer förhållandet mellan oljor och lut. Arbetsgången beskriver hur blandningen ska hållas samman och få tid att omvandlas till tvål. Båda delarna behövs även när ingredienslistan är kort.

Lutmängd och vattenmängd har olika uppgifter

Varje gram olja förbrukar en viss mängd KOH när det förtvålas. Mängden lut som behövs per gram olja beskrivs av oljans förtvålningstal. En tvålkalkylator använder talen tillsammans med vikten av varje olja för att räkna fram lutmängden. Byter du ut en olja mot en annan behöver beräkningen därför göras om, även om oljornas sammanlagda vikt är oförändrad.

Beräkningen tar också hänsyn till KOH-råvarans renhet, alltså hur stor del av dess vikt som faktiskt är kaliumhydroxid. En råvara med lägre KOH-halt behöver vägas upp i större mängd för att tillföra samma mängd verksam lut. I vår tvålkalkylator väljer du KOH och anger oljor, vikter, renhet och önskad överfettning. Renhetsinställningen ska motsvara uppgiften för den lutråvara du använder.

Vattnet bestämmer däremot hur utspädd lutlösningen är och hur lätt blandningen går att bearbeta. Lutkoncentration beskriver hur stor andel av lutlösningens vikt som utgörs av lutråvaran. Mer vatten ger en mer utspädd lösning; mindre vatten ger en mer koncentrerad. Det ändrar hur tillverkningen utvecklas, men inte hur mycket KOH oljorna behöver för att förtvålas. Håll också isär vattnet till lutlösningen och vattnet som ska tillsättas senare för att späda den färdiga pastan.

Välj redskap som fungerar genom hela tillverkningen

Du behöver en våg som klarar receptets minsta mängder med tillräcklig noggrannhet, separata kärl för oljor och lutlösning, en termometer, en stavmixer och en stadig slev eller slickepott. Kärlet för tvålmassan behöver ge utrymme för omrörning och eventuell uppsvällning. Samtidigt ska blandningen vara tillräckligt djup för att täcka stavmixerns huvud.

Rostfritt stål är ett lämpligt material för kärl och mixerhuvud. Andra material behöver tåla både stark lut och den värme som utvecklas. Aluminium reagerar med lut och används därför inte. Skyddsglasögon, täckande kläder och handskar som tål lut hör till arbetet från upplösningen av KOH tills den ännu inte färdiga tvålmassan har hanterats klart. Ställ fram allt innan du börjar, så att du kan arbeta lugnt utan att behöva leta efter redskap med ett varmt kärl framför dig.

Från lutlösning och oljor till en sammanhängande tvålpasta

Den första uppgiften är att få olja och vattenbaserad lutlösning i nära kontakt med varandra. Därefter behöver blandningen hållas jämn medan reaktionen går vidare. Följ därför både hur massan förändras och hur lätt den går att röra, i stället för att försöka nå en viss konsistens med oavbruten mixning.

Lös upp KOH och förbered oljorna

Väg upp vattnet till lutlösningen i ett värme- och luttåligt kärl. Tillsätt den uppvägda mängden KOH långsamt till vattnet under försiktig omrörning. Häll alltså lutråvaran i vattnet, inte vatten över en hög med KOH. Upplösningen utvecklar kraftig värme; långsam tillsats ger dig bättre kontroll över uppvärmning och stänk. Arbeta med god ventilation och håll ansiktet borta från ångan ovanför kärlet.

Rör tills lutråvaran har lösts upp. Om glycerin ingår blandas det in enligt receptets ordning efter att KOH har lösts i vattnet. Smält under tiden eventuella fasta fetter och blanda dem med de flytande oljorna. Fetter som fortfarande är delvis fasta kan få smeten att se tjockare ut utan att den har kommit lika långt i förtvålningen. Kontrollera därför både att oljorna är helt smälta och att blandningarna har nått den arbetstemperatur som hör till metoden.

Mixa för kontakt – rör för att följa utvecklingen

När du häller lutlösningen i oljorna kan vätskorna till en början ligga åtskilda. Stavmixern delar upp oljan i små droppar och fördelar dem i vätskan. Det ger en stor kontaktyta där olja och lut kan reagera. En sådan fördelning av små oljedroppar i en vattenbaserad vätska kallas emulsion. Till en början hjälper mixningen till att hålla den samman; efter hand bidrar också den tvål som bildas.

Arbeta med korta mixerpass och rör för hand däremellan. Håll mixerhuvudet under ytan när motorn är igång. Pauserna gör att du ser om blandningen håller sig jämn eller om olja börjar samlas på ytan igen. Om den delar sig tidigt i arbetet fortsätter du blanda enligt metoden, så att oljor och lut åter får kontakt. Följ också mixerns angivna drift- och paustider; en seg tvålmassa belastar motorn mer än en tunn vätska.

När smeten blir tjockare kan en strimma som ringlar från sleven ligga kvar ett ögonblick på ytan. Det stadiet kallas spårning, eller trace i engelska recept. Spåret beskriver konsistensen och hjälper dig följa blandningen. Förtvålningen fortsätter därefter, så spårning är ett steg på vägen till färdig pasta.

Byt redskap när massan blir för tjock för mixern

Så snart massan inte längre cirkulerar kring mixerhuvudet är en stadig slev eller slickepott mer användbar. Med den kan du vända in innehåll från kanter och botten och arbeta igenom hela massan. Fortsatt mixning i en nästan stillastående klump bearbetar mest det som ligger närmast knivarna.

Vid varmprocess hålls massan därefter varm enligt arbetsgången. Använd lock mellan omrörningarna för att begränsa avdunstningen. Målet är att låta reaktionen fortsätta under jämn värme; kraftig kokning driver bort vatten och gör pastan torrare och tyngre att röra. Om massan börjar svälla snabbt sänker du värmen och låter den lugna sig.

I en vilometod täcks kärlet i stället efter den inledande bearbetningen och får stå den utprovade tiden utan mer uppvärmning. Pastan kan under båda metoderna bli grynig, mosliknande och sedan segare eller mer geléaktig. Alla recept visar inte varje stadium lika tydligt. Det viktiga är att koppla förändringarna till arbetsgången, inte att försöka få massan att se exakt ut som på en viss bild.

Hur vet du att pastan är färdig?

En färdig pasta ska ha genomgått förtvålningen och vara jämnt blandad. En tjock eller genomskinlig massa visar däremot inte i sig hur mycket lut som finns kvar. Därför skiljer man på att följa konsistensen under arbetet och att kontrollera den färdiga tvålens innehåll.

Skilj på tvålens pH och kvarvarande lut

pH beskriver hur sur eller basisk en vattenlösning är. Vid rumstemperatur ligger neutralt pH omkring 7. Lägre värden är sura och högre är basiska; alkalisk är ett annat ord för basisk. Även färdig tvål ger en basisk lösning i vatten. Ett pH över 7 hör alltså till tvålens egenskaper och betyder inte automatiskt att för mycket KOH har använts.

KOH som ännu inte har reagerat kallas här fri lut. Mängden fri lut och pH är två olika uppgifter. pH påverkas också av själva tvålämnena, av hur utspätt provet är och av temperaturen. Därför kan man inte läsa av hur många gram oförbrukad KOH som finns i pastan med en pH-remsa.

En pH-kontroll blir användbar när den görs på ett enhetligt sätt och jämförs med det förväntade resultatet för samma tvål. En bestämd mängd prov löses då i en bestämd mängd vatten och mäts vid angiven temperatur. En elektronisk pH-mätare kontrolleras först mot referensvätskor med känt pH, så kallade buffertlösningar. Det gör resultaten jämförbara och minskar risken att en skillnad beror på hur proven har blandats eller på en felvisande mätare.

Så kontrolleras mängden kvarvarande lut

Fri lut kan bestämmas med en analys som kallas titrering. Principen är att en uppvägd mängd tvålprov behandlas med en syralösning vars koncentration är känd. Syran tillsätts till analysens bestämda slutpunkt, som exempelvis kan följas genom ett färgskifte i provvätskan. Med kännedom om syrans styrka, hur mycket som har gått åt och provets vikt räknar man fram mängden fri lut. Provet förbereds med en analysmetod avsedd för kaliumtvål, så att tvålens egen basiska reaktion och andra ämnen inte förväxlas med kvarvarande KOH. Resultatet jämförs sedan med den fastställda gränsen för fri lut i tvålen.

Titreringen görs på ett separat prov. Ett laboratorium kan utföra kontrollen, eller en tillverkare med utrustning och en fastställd analysmetod. Välj redan före tillverkningen en arbetsgång där slutkontrollen och bedömningen av resultatet är beskrivna. Då vet du både vilken kontroll som ska göras och vad som avgör att satsen får gå vidare.

Om oljor och lut fortfarande håller på att reagera kan mer tid vid metodens arbetstemperatur låta reaktionen slutföras. Om för mycket KOH däremot har vägts upp saknas tillräckligt med olja att reagera med. Då löser ytterligare uppvärmning inte mängdfelet. Det är därför uppvägningen och beräkningen behöver kontrolleras när ett resultat avviker, i stället för att pastan bara får stå längre.

Att försöka få färdig tvål till neutralt pH med syra förändrar också själva tvålen. Syran kan omvandla tvålämnena tillbaka till fettsyror, som löser sig sämre och kan ge klumpar eller ett skikt i vätskan. En fungerande flytande tvål får behålla sitt naturligt basiska pH; färdigkontrollen handlar om rätt sammansättning, inte om att få mätaren att visa 7.

Så späds tvålpastan till flytande tvål

När pastan är färdig återstår att lösa upp den i mer vatten. Hur mycket som behövs påverkas av oljeblandningen, tillsatserna och hur mycket vatten som finns kvar efter tillverkningen. En pasta som har förlorat mer vatten under uppvärmningen behöver mer vid spädningen. Därför är receptets spädningsmängd en utgångspunkt som följs upp genom att du låter pastan lösas upp och bedömer resultatet.

Låt vattnet arbeta sig in i mindre bitar

Väg den portion pasta du vill späda och dela den i mindre bitar. Då kommer vattnet åt en större yta och varje bit har en kortare väg från ytan till mitten. Tillsätt spädningsvattnet enligt receptet och rör lugnt. Till en början kan du ha stora geléaktiga bitar i en betydligt tunnare vätska. Under väntan tar bitarna upp vatten, mjuknar och blir successivt mindre.

Destillerat vatten har renats genom att förångas och kondenseras igen. Det innehåller därför mycket lite av de mineraler som finns i vanligt kranvatten. För tvålen är framför allt kalcium och magnesium intressanta: de kan reagera med tvålämnena och bilda svårlösliga partiklar. Mineralfattigt vatten ger ett mer förutsägbart resultat vid spädningen.

Försiktig värme kan hjälpa upplösningen, men ge också vattnet tid. Rör om då och då och dela större, mjuka bitar med sleven. Undvik att vispa in luft; skummet gör det svårare att se kvarvarande pasta och bedöma konsistensen. Ett täckt kärl begränsar avdunstningen så att vattenmängden inte förändras mer än nödvändigt under väntan.

Avgör om bitarna behöver mer tid eller mer vatten

Om bitarna fortsätter att mjukna och krympa pågår upplösningen fortfarande. Låt den utvecklingen fortsätta innan du tillsätter mer vatten. Om du ökar vattenmängden varje gång du ser en klump kan tvålen bli betydligt tunnare än tänkt när de sista bitarna till slut har lösts upp.

När blandningen har fått stå och sega bitar ändå finns kvar delar du dem på nytt och följer utvecklingen. Vid behov tillsätts mer vatten i små, uppvägda omgångar. Låt varje tillsats fördelas innan du bedömer nästa. Det ger dig kontroll över både upplösningen och hur lättflytande tvålen blir.

När allt är upplöst får tvålen svalna till rumstemperatur. Först då bedömer du den konsistens den kommer att ha i flaskan. En varm, ganska lättflytande blandning kan bli trögare när den svalnar. Om du provar med en mindre del av pastan kan du sedan använda resultatet som utgångspunkt för resten av samma sats.

Vad gör natriumlaktat vid spädningen?

Natriumlaktat är ett vattenlösligt salt av mjölksyra. I flytande tvål används det bland annat för att underlätta upplösningen av pastan. Det kan vara inblandat från början eller tillsättas med spädningsvattnet, beroende på hur receptet är uppbyggt.

När natriumlaktat säljs som en lösning innehåller råvaran redan vatten. Receptets mängd behöver därför avse rätt halt av lösningen. Tillsatsens uppgift här är att underlätta arbetet med pastan; den ersätter varken spädningsvattnet eller väntan på att det ska fördelas genom hela blandningen.

Doft och tjocklek justeras när tvålen har svalnat

En jämnt utspädd, oparfymerad tvål är en bra utgångspunkt för de sista valen. Du ser då hur själva oljeblandningen och spädningen har fungerat. Prova nästa förändring i en mindre portion, så att du kan jämföra med den oförändrade tvålen innan hela satsen får samma tillsats.

Prova doften före den sista justeringen av vattenmängden

Tillsätt doft efter spädningen och avsvalningen. Då bedömer du den i den vätska som ska användas och slipper utsätta den för hela tillverkningens uppvärmning. Väg upp en mindre portion tvål och tillsätt den valda doften i en mängd som är avsedd för hand- eller kroppstvål som sköljs av. Doseringen räknas på den färdiga produktens vikt, inklusive doften, inte på den ursprungliga oljeblandningen.

Rör lugnt tills doften är jämnt fördelad och låt provet stå till nästa dag. Jämför sedan med oparfymerad tvål från samma sats. Doftämnen kan ändra hur tvålämnena ordnar sig i vätskan och därmed göra den tjockare, tunnare eller grumligare. Genom att prova doften först ser du om någon ytterligare konsistensjustering behövs.

Om det doftsatta provet får oljedroppar eller ett separat skikt har doften inte hållits jämnt fördelad. Gör då ett nytt prov med lägre dos eller en annan doft. En jämn grumlighet i hela vätskan är ett annat fenomen än ett oljeskikt på ytan. Följ förändringen över tid och jämför proven, så att du vet vad just dofttillsatsen har orsakat.

Tjockare tvål är inte alltid mer koncentrerad

När du späder samma pasta med mer vatten minskar mängden tvål per gram färdig produkt. Det är en förändring av koncentrationen. Hur trögt vätskan rinner kallas däremot viskositet. Två blandningar kan innehålla lika mycket tvål men rinna olika lätt, exempelvis för att de innehåller olika oljor eller olika dofttillsatser. Konsistensen visar därför inte ensam hur koncentrerad tvålen är.

Vissa flytande tvålar kan göras tjockare med vanligt salt som först har lösts upp i vatten. Tvålämnena samlas i små grupper i vattnet. Saltet kan förändra hur dessa grupper är uppbyggda och hur de påverkar varandra, vilket i sin tur ändrar hur lätt vätskan flyter. Inom ett visst intervall kan det ge mer trögflytande tvål; fortsätter du tillsätta salt kan effekten vända eller tvålen börja bilda klumpar. Olika oljeblandningar reagerar olika, så saltmängden behöver provas i den aktuella tvålen.

Om saltförtjockning ingår i arbetsgången börjar du med en liten, vägd portion färdigdoftsatt tvål. Blanda in saltlösningen stegvis, rör lugnt och låt varje tillsats fördelas innan du bedömer resultatet. Stanna när konsistensen fungerar för den tänkta pumpen. Om tvålen blir tunnare eller klumpig gör du ett nytt prov med mindre salt, i stället för att försöka få tillbaka tjockleken med ännu mer.

När kan tvålen användas, och vilken pump passar?

Efter avslutad förtvålning och godkänd slutkontroll kan den färdigspädda tvålen användas när den har svalnat och eventuella tillsatser är jämnt fördelade. Den behöver ingen torkperiod för att bli hård, som en tvålbit gör. Däremot är det praktiskt att låta skummet från omrörningen lägga sig och kontrollera hur doft och konsistens utvecklas innan du fyller alla flaskor.

En vanlig tvålpump drar upp vätska genom ett rör och fylls på igen mellan trycken. Tvålen behöver rinna tillräckligt lätt för att pumpen ska kunna ge jämna doser. Prova därför en mindre mängd i den tänkta flaskan och tryck några gånger efter att pumpen har fyllts. När du väljer flaskor är samspelet mellan tvål och pump mer användbart att bedöma än hur tjock tvålen ser ut i blandningskärlet.

En passande kombination i vårt sortiment är brun PET-flaska, 500 ml och svart pumphuvud, 28 mm. Flaska och pump säljs separat.

En skumpump arbetar på ett annat sätt: den blandar vätskan med luft och pressar blandningen genom ett fint nät. Där bildas skummet som kommer ur munstycket. För att det ska fungera behöver tvålen vara tunnflytande. Bestäm därför gärna typ av pump före spädningen, så att du har ett tydligt mål för hur lätt tvålen ska rinna.

Spädningen påverkar också förutsättningarna för hållbarheten. Det basiska pH-värdet gör det svårare för många mikroorganismer att växa, men skyddet beror på hela blandningen. Mer vatten och nya tillsatser förändrar den. Behovet av konserveringsmedel bedöms därför för den färdiga blandningen. Ett sådant medel motverkar tillväxt av mikroorganismer och behöver fungera vid tvålens pH och användas i rätt mängd för slutprodukten. En bedömd hållbarhet för koncentrerad pasta följer alltså inte automatiskt med till varje egen spädning.

Du har störst möjlighet att få ett förutsägbart resultat när du ändrar en sak i taget. Börja med en färdig, jämn pasta, hitta en spädning som fungerar vid rumstemperatur och prova sedan eventuell doft. Då kan du koppla varje förändring till det du just har gjort och lättare upprepa den tvål som fungerar bra i din flaska.

Detta innehåll är endast i utbildningssyfte. Informationen bygger på forskning och tekniskt underlag från externa källor.